Jag kunde suttit här och skrivit i extas, men nu är det inte så. 

Spelade innebandyturnering idag i skolan och vi tog inte hem guldet. Vi hade chansen, guldet låg framför våra fötter, men vi lyckades inte hela vägen. Vi var tvungna att vinna sista matchen mot ledarna för att vinna, lika resultat så skulle dem vinna.

Ställningen är 2-3 och det är två minuter kvar av matchen. Vi lyckas kämpa in ett mål och det är nu lika. Ni som spelar sport känner igen den här känslan. Vi har en minut på oss att göra det avgörande målet.

Bollen passas runt, passas tillbaka, snabb sidledspass och skott, MÅL. Vi leder! 

Det enda vi behöver göra nu är att spela av de sista 10 sekunderna. Vi vinner teket och vår back väljer att ta ned bollen bakom eget mål medans han jagas av två motståndare. På något sätt lyckas de ta bollen av honom utan att jag ens hinner märka det och de trycker in ett mål..

 

Förstår ni besvikelsen?

 

Jag känner mig tom, smutsig och ja jag vet inte ens vad jag känner.

Vi fick silver i turneringen. Men alla vinnarskallar vet att silver är lika mycket värt som en påsa hundbajs.

Men det är ju inte att vinna som är det viktiga...