Tankeställare..

Tyvärr är det inte jättemånga gånger jag fått en rejäl tankeställare på skolan. Det är många saker man lär sig, allt från himmel och jord. Men ibland går det inte att lära ut allt på ett verkligt sett. 
Det är någonting jag hört från början av min skoltid, att det man lär sig på skolan är helt annorlunda från vad som händer ute i "verkligheten". Jag känner ibland att jag förstår vad de som säger så menar.
 
Vi har mycket självskydd, bastaktik och vapenträning på skolan. och allt är väldigt kontrollerat. Då menar jag alltså att när det kommer till övningar och scenarion så vet man nästan alltid vad som händer och man "lyckas" nästan alltid. Det jag menar med det är att de figuranterna du har på skolan är dina vänner och/eller klasskamrater. Det är ingen påtänd kille som tycker att han inte har så mycket att förlora. Förstår ni vad jag menar?
 
Allt tycker jag blir så mycket mer uppenbart nu i fjärde termin då vi kommit in på mer nödvärn och att försvara sig själv under extreme situationer. Men räcker två lektioner och en övning för det? Jag anser att detta är någonting som måste övas mycket, för det är här det kan gå riktigt fel när man väl kommer ut. 

När jag är färdig och är ute och jobbar om några månader så bryr jag mig inte om min kollega är lite rostig när det kommer till rättegångsbalkens 23:e kapitel. Det går att slå upp. Men om jag känner att jag inte kan lite på den här personen när det väl bränner till, eller om jag känner att den personen inte klarar av ett pressat läge, då är det en helt annan sak..
 
Varför skriver jag detta idag då kanske ni undrar? Vi hade en scenarionbaserad vapenlektion idag som gick riktigt dåligt. Som jag nämde i början av inlägger så är det få gånger jag fått en rejäl tankeställare, idag var en sådan.
Att lärandet är som bäst när man gör misstag är jag helt säker på. Men att känna att man hamnar i en situation som man inte har kontroll i är inte roligt.
 
Jag ligger och har brottat ned en knivman som precis försökt sticka mig och min kollega och försöker samtidigt att ha kontroll å kniven i hans hand. Samtidigt står hans kumpan (inbrottstjuvar tagna på bar gärning) bredvid och låter oss inte ta knivmannen.
Knivmannen har kommit in i lägenheten från ytterdörren och överraskat oss bakifrån och gått emot oss med kniven framme, hotfullt. I det läget har du som polis rätt att skjuta någon i nödvärn. Jag hinner inte se honom snabbt nog vilket gör att jag inte hinner dra upp vapnet. Jag väljer istället att dyka mot kniven och han och jag faller till marken. Samtidigt som jag brottas med honom så försöker min kollega ha kontroll på den andra mannen vilket totalt misslyckas. 
 
Det är svårt att försöka få er att förstå en känsla. Det är också det som är det svåra när det kommer till ett sånt här yrke tror jag. Det är inte lätt att sätta sig in i polisers sätt att resonera, för man är inte där. Man känner inte pulshöjningen, man känner inte dödsångest eller fara för sitt liv. 
 
Vad är det egentligen jag vill säga? Jag vet faktiskt inte. Jag kände bara att jag behövde skriva av mig. I den ovannämda situationen så kände jag att jag hade noll kontroll (även om jag kanske hade det). Den andra gärningsmannen kunde lätt ha tagit upp den första mannens kniv när som och dödat oss båda. Som sagt, det ger en en tankeställare. Så tänk på det nästa gång ni ser en polis agera. Ibland går man in lite för högt för att sedan kunna tempoväxla ner. Det ni ser är inte detsamma som vad en annan person känner.
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0